Evas (Andnings-)Drömresa

 

Evas (Andnings-)Drömresa!

Jag har lärt mig lite om livet och hur man med tavarlighet och varlighet kan komma långt. Vi skulle åka med våra goda vänner till Paris. Evas dröm skulle gå i uppfyllelse – men skulle hon orka? Nästan allt sa emot detta. Men jag hade en plan: Jag skulle ge Eva en daglig Andningspuff. Såna som jag ger digitalt varenda dag – en puff i rätt riktning. I levande livet! Nu hade jag ju chansen när vi skulle vara nära intill varandra varenda dag i två hela veckor!

Det vet ju alla att med ett steg i taget så kommer man fram. Och vill man uppåt i livet så är det inte läge att klaga på trappor! Och trappor fick vi många. 🙂 Paris – och överallt där vi var så fanns det trappor. Breda och smala, långa och många!

Läs och njut. Och känn hopp! Somliga kan tycka att det jag håller på med – avslappning och andning med mera – är flummigt. Det får stå för dem – jag har själv märkt att när de jag försöker hjälpa är med på noterna – varvar ner och lägger lite tid och intresse var dag – då händer det stora saker. Av det enkla kommer det stora. Det vi alla har i oss. Om vi tar oss tid!

Söndagen den 7 maj var väskorna packade och vi var laddade för resan med målet Paris. Evas drömresa sen många år. Det fanns ett moln på himlen dock. Eva var väldigt, väldigt trött. Och maken – sen runt ett halvsekel tillbaka – oroade sig då hon snabbt blev mer och mer trött i det vardagliga livet och hade uppenbara problem med minnet. Bland annat. Skulle hon orka med en sån lång och krävande resa? Å andra sidan – att vänta och hoppas på att hon skulle bli piggare med tiden var inte att tänka på.
Ja, Eva själv beklagade att hon inte orkade hålla igång ett samtal. Hon kände sig virrig och glömsk och hade problem att hitta sin väg, upplevde ofta yrsel och hade väldigt svårt att gå i trappor. Energibrist, sockersug, övervikt, diabetes, oro och högt blodtryck var annat hon kämpade med. Och så ögonen som rann och rann och rann till ständig irritation – och som läkaren bestämt hävdade att hon måste leva med resten av livet. För nu hade de redan inom sjukvården gjort allt som går att göra. Som med så mycket annat av det Eva led av.

Dag ett av Evas resa
Innan avresan hade vi tid på oss så att Eva hann lägga sig en stund – och jag, Madeleine, passade på att hjälpa Eva med lite avslappning. (= Läkning, i mitt hoppfulla huvud.) Och förstås flikade jag in lite information om möjligheten man har att påverka sin hälsa med sin andning!

Och Eva övade för första gången i sitt 69-åriga liv på att andas medvetet.

Slutet av dag ett – Färjan
Hytterna på färjan är inte lätt att hitta – alla korridorer ser ju likadana ut! Vi hade dock hytterna intill varandra så det var lätt att fortsätta projektet med avslappningsövning och andningsträning innan sovdags. Det var skönt och avkopplande, tyckte Eva. Men att hitta fram och tillbaka själv till och från hytten – det var inget att tänka på för Eva.

Dag två – tre: Bryssel
Rinnande ögon var ett stort problem. Förutom att det skymmer sikten så ger det sår i ögonvrårna. Eva hade alltid, sen åratal tillbaka. handväskan full av näsdukar till att torka det ständiga flödet av tårar. Men man kan glömma…
Bryssel var nästa anhalt och vi njöt av färden och delmålet. Dock fanns det en hel del trappor till lägenheten och även ute vilket förstås var en stor utmaning för Eva som måste sätta bägge fötterna på varenda trappsteg för balansens skull. Det tog tid – men annat var inte att tänka på. Men det var ändå här allt började hända. För Eva var en mycket läraktig elev och gjorde precis som jag sa, tänkte  på att aldrig gå fortare än hon faktiskt kände att hon orkade. Det på där rådet tog hon mycket tacksamt emot för hon hade alltid hört att ska man bli piggare måste man ta i. Plötsligare än jag kunde ana kom första stunden av triumf: Eva strålande utropade: ”Madeleine! Jag glömde lägga ner pappersnäsdukarna!” ”Jaha??” Och jag sökte i minnet för att komma på om jag hade några att erbjuda… Men Eva skakade på huvudet och ögonen glittrade: ”Men, ser du! Jag behöver dem ju inte!! Ögonen – som aldrig skulle sluta rinna, som läkarna sa, de rinner inte längre! Det är ju helt fantastisk! Vad är det som händer? Det är helt otroligt!!” Ja, att Eva var i det närmaste i glädjechock, det var uppenbart. Och det var inte svårt att motivera henne att fortsätta med några minuters avslappning och massage även denna kväll. “Bara slappna av nu Eva, och försök andas lugnt. Med näsan.”

Tejpa munnen – panik
Det var i Bryssel vi började kombinera avslappningsövningen med samtal om fördelarna med att tejpa munnen på natten. ”Nej usch, så otäckt! Det går inte att andas med munnen tejpad!” Men Eva lyssnade till mina förklaringar om näsans funktion och alla 10 000 mil av blodkärl som påverkas… Och visst – hon skulle åtminstone ge det en chans. Och hon började tejpa, modigt nog, trots att paniken lurade om hörnet. Såååå ja, slappna av nu…. Ett andetag i taget – så går det!

Dag fyra till sex – Paris

Paris innebar förstås promenader, tunnelbanor och trappor… Muséer, parker, affärer och förstås Eiffeltorn ska besökas. Bäst förflyttar man sig med Metron (tunnelbanan) och till fots.
Att vandra i de romantiska backarna i Montmartre är mångas dröm. Och att få sitta och njuta i de breda trapporna framför den vita basilikan Sacre Coeur och se hela Paris glittrande breda ut sig som en enorm solfjäder. Det är ståtligt. Det kan man kalla belöning. Och att i surret av kringvandrande knallar från hela världen få handla spännande souvenirer utbredda på stentrappor som underlag. Men det har sitt pris. För vägen dit till fots skulle nog kunna ta knäcken på betydligt mer vältränade entusiaster än oss.
Tunnelbanesystemet i Paris är verkligen fantastiskt. Stationerna ligger tätt, man bara hoppar på och tar plats och kommer dit man ska. Men inne i tunnelbanan finns trappor. Den sista och längsta var 94 steg lång +20 till – för att komma ända ut i friska luften. Tur att det numera är nymålade väggar med vackra motiv att stanna och beundra längs vägen. Men upp till Montmartres kullar kom vi  – ett steg i taget – och belöningen var minst lika stor som väntat.
Dagarna i Paris var det förstås fullt upp med sightseeing och kvällarna med umgänge av glada fransyskor och en och annan fransman. Aningen för långa dagar och för korta nätter gjorde det omöjligt att hålla uppe den nya kvällsritualen med andningsträning – mest därför att vi hade våra sovplatser ett par kvarter ifrån varandra. Men på dessa dagar hade Eva lärt sig hur det ska kännas, det där med avslappning och andning. Hon visste hur det skulle gå till – och hon gjorde det!! Ja, hon gjorde det själv! Inte konstigt att det började hända saker!

Dag sju till tolv: Normandie: Fler trappor – och en fot i taget!

Utsikten är vacker vart man åker, och inget vill man missa även om det där med trappor inte är nåt kul kapitel. Men plötsligt uppe på en utsiktsplats kommer en ny insikt Eva att stråla igen. Hon har gått med EN fot på varje trappsteg uppför hela långa trappan uppför backen till utsiktsplatsen! Och flåsar inte ens när hon kommer upp. ”Det är helt otroligt! Vad är det som händer?” undrar Eva och trampar glatt vidare uppför vägarna i Le Mont San Michel. Det är inte lätt alltid – men det går. Bara man minns att hålla munnen stängd och låta näsan sköta jobbet! Dessutom erbjuder denna vackra plats hästskjuts från parkeringen och erbjuder fina tillfällen till återhämtning och ljuvlig utsikt över havet – från urgamla soffor av sten.

Dag tretton: Haag – och Eva springer i klackskor i trappor

Efter att ha upplevt både strapatsrika utflykter, soldränkta stränder, goda ostar, havsmat och bakverk och inte ens missat det berömda normandiska regnet så måste vi nu återvända hem.
Hotel Van der Valk i Haag är näst sista övernattningen på vår resa. En fantastisk överraskning, detta hotell med sina enorma ytor och underbara restaurang! Vi har bott kungligt – och Eva lämnar det tjusiga hotellet på lätta fötter. Och vi andra upptäcker att dessa lätta fötter har klackskor på sig. Eva märker inte ens av att hon går i trappor längre. Säker, trygg och nöjd far hon fram i tillvaron.
”Vad är detta?” säger Eva. Återigen helt tagen av alltihop. ”Ögonen rinner inte, jag går i trappor helt obehindrat och energin har kommit tillbaka.”

Dag fjorton – Lübeck och Travemünde: Eva hittar visst!

Vi lämnade Haag, uträttade lite ärenden och lämnade landet utan att ha utforskat tulpanodlingarna. Det kanske blir en annan gång…. Hoppet finns. Vi styrde kosan mot den vackra hansestaden Lübeck. Rundvandring – förstås, sista kvällen med gänget-känsla och vi åt lite gott medan vi vilade fötterna. Vid midnatt skulle färjan gå.
Färjan Travemünde – Trelleborg: Där alla hytter ligger i korridorer som är prick lika varandra. Inte samma färja som på ditvägen men lika lika – som i alla korridorer på alla båtar jag har sett … Vi börjar alla fyra gå mot hytterna men den som hittar först är Eva. Virrig är det minsta hon är, vår Eva.
Ja, vad är det som händer, det kan man undra. Men det gör inte vi – för vi som var med Eva på hennes drömresa – vi vet.

Evas drömresa sträckte sig längre än till Paris

Varje dag i femton dagar var nog för Eva för att börja få stora resultat av att andningsträna. Stort fokus på avslappning och vad lågintensiv träning i vardagen innebär. Eva tejpade munnen från dag 3. Hon fick små tips om vardagsandning alltefter som livet och dagarna gick. Allt i hennes egen takt. Och resan fortsatte…

Efter en månads andningsträning: Hade diabetesvärdena gått ner från 16-17 till 5 och var inte längre ett problem!
Efter två månaders andningsträning: Möter Evas make som översvallande glatt berättar att han fått en ny hustru! Eller rättare sagt, fått tillbaka sin gamla pigga glada Eva – även i hemmiljön. Och nu med tillägget att även synen förbättrats och gått från väldigt suddig till mycket klarare syn!
Efter tre månaders andningsträning: Vi träffas i deras husvagn på Böda Sand, Öland i augusti 2017: Eva berättar överförtjust att hon precis denna morgon sprungit tillsammans med maken i skogen! Sprungit!!! Maken är lika glad han och påminner Eva om att nu måste hon köpa nya byxor – de gamla är allt som oftast på väg att ramla ner på benen!
Då skrattar Eva: Ja och du, det är inte klokt det här, men jag har faktiskt blivit helt av med sockersuget! Jag kan ta en bit om jag vill – men känner inte att jag måste ta fler än en. Jag är mer än nöjd.

***

En varm kväll ett år senare sitter vi och njuter tillsammans på en balkong i Torrevieja, Spanien. En annan fin resa, som blev av. Vi njuter av utsikten över det blänkande vattnet och vajande palmerna. Eva håller i en penna och klurar på ett ord… “Du har alltid en korsordstidning med dig, Eva. Hur länge har du hållit på att lösa korsord, egentligen?” “Jaa, det började nån gång förra sommaren.” “Du menar i samband med att du började andningsträna?” “Ja, det har du rätt i! Innan gick det ju inte! Det hade jag aldrig klarat… Det hände väldigt mycket den där sommaren. Väldigt mycket.”

Ps! Vill du att jag hjälper dig att göra din livs resa – hör av dig till mig på madeleine@tavarlig.se. Kontakta mig gärna och skriv vad du tänker om Eva och hennes drömresa. Livsresan. Viktigare än till och med drömmen om Paris, visade det sig.
PS 2! Alla jag träffade – vänner och vänners vänner – i Paris och Normandie – var förbluffade över hur tekniken med andning och avslappning på så väldigt kort tid fick dem att känna energin återvända. Det ger mersmak. Att lära mig förstå det stora i det lilla och hjälpa andra – det är min resa.